Körsbärslunden is no more
Den tunga våta snön har knäckt majoriteten av de lårtjocka grenarna på våra körsbärsträd. Ett kulturarv, ett riktigt minne från torpartiden försvinner därmed från Solåkra. Här är några före och efterbilder. Det var vanligt runt 1900 att man satte fem-sex körsbärsträd i två rader omlott. Den siste toparen Karl Johansson och hans Fru Ebba Ingeborg Lind (födda i slutet av 1800-talet och bodde här i början av 1900-talet) var de som sannolikt planterade våra 5-6 stora körbärsträd omlott på östra sidan. Nu är träden så skadade att vi nog inte kommer kunna rädda dem. Det känns sorgligt, men samtidigt tror jag att det blir bra för tomten. Vi får mer morgonsol och en ny bra plats för planteringar.
Den 18 mars var det förövrigt två år sedan vi intog Solåkra för första gången. Då var det påsk med snö och svinkallt.
En helt ny vy från vägen
Enstaka grenar kvar i de maffiga kronorna
Det är sorgligt när stora gamla träd försvinner.
Vilket underbart ställe det verkar vara! Rena idyllen!