Ledighetsparadiset Solåkra

Ibland är man kluven in för en förändring. Då gäller det att vila i nuet, tänka att "var sak har sin tid" och "skynda långsamt". Taket i vårt vardagsrum har varit en sådan sak för mig. Bakom all papp hittade vi breda takplankor, med alla tiders färgval, avskavda gråa färglager från när de äldsta delarna byggdes på 1700-talet till modernare vita - fläckigt.

I taket fanns också brännmärken efter levande ljus, krokmärken och andra årsringar. I vårt perfekt målade och fixade vardagsrum, var det något befriande i att ha det fläckiga  taket. Det var hela husets historia, något som väckte tankar och satte igång fantasin kring hur livet måste ha tett sig när torpet var en enkelstuga för hundratals år.

Jag ville inte måla taket - maken ville. Men med tiden har jag kommit att periodvis irritera mig på fläckigheten. Det ser stökigt ut, rörigt och skämmer rummet. Och så till slut gav jag upp. Okej - måla taket då, darling. Och vips blev det målat. Rädslan över att rummets själ skulle försvinna med målningen var nog sagt överdriven. Kvar är spikhålen och ojämnheterna och rummet har blivit harmoniskt.